Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu Senaste inläggen

000 ÖVRIGT 001 - Om "Engelholmiana i Fokus" 002 - Engelholmiana in English 003 - Tävlingar 005 - Instruktionsfilmer om iFokus 006 - Statistik för Engelholmiana 008 - Bildgåtor 009 - Tips om källor 010 - Bok- och lästips 011 - Felnoteringar i litteratur 100 ÄNGELHOLMS STAD 110 - Storgatan 115 - Smedjegatan o Vattengatan 120 - Järnvägsgatan 125 - Östergatan 130 - Skolgatan 160 - Villan och Ängavången 170 - Södra Utmarken 180 - Rönneå och stadens broar 185 - Hembygdsparken o Thorslund 200 ÄNGELHOLMSBYGDEN 201 - Ausås 202 - Barkåkra 203 - Hjärnarp 204 - Höja 205 - Rebbelberga 206 - Munka Ljungby 207 - Starby 208 - Strövelstorp 209 - Tåssjö 210 - Tåstarp 211 - Össjö 250 - Filmer om Ängelholmsbygden 300 HISTORIA 350 - Kartor 360 - Flygfoton 400 PERSONHISTORIA 500 FÖRETAG 600 FÖRENINGSLIV 700 SKOLOR 800 FÖREMÅL 900 LUSTHUSET
010 - Boktips

Livet i Luntertun

2009-11-13 14:33 #0 av: AndersE

Här får du en introduktion till en härlig samling minnen och anekdoter från Ängelholms tidiga 1900-tal

Victor Linders

Författaren till boken "Livet i Luntertun" var Victor Linders. Han föddes i Tyskland på Luciadagen 1901 med svensk far och tysk mor. Familjen flyttade till Ängelholm då Linders var 6 år gammal och där växte han sedan upp.

I bokens företal beskriver han sig själv som "båtförare, motorcykelåkare, ryttare, bilförare, kvinnojägare, hunddressör, vanlig jägare, seglare, författare, flygare, halvraggare, helalkoholist och hästtränare och dessutom hunnit med sådana hobbies som bilinspektör, lantbrukare och skoghuggare".

Victor Linders var bilinspektör i Ängelholm under många år och det finns en del historier om honom i den positionen. Han drev också "Hallandsåsens Stuteri" under många år och skrev böcker om hästar och hästsport. Under 50-, 60- och 70-talen gick han i bräschen för att flickor var bättre lämpade än pojkar till att hantera kapplöpningshästar.

År 1959 kom Linders ut med en bok "Med hästar på hjärnan : en berättelse om Orgia" och 1963 kom "Kamrat med Darmina : en berättelse från Hallandsåsen".

På äldre dar lärde sig Victor Linders att flyga. Han kontaktade sedan Skånska Flygflottiljen F10 och sökte tillstånd att få starta en flygklubb på det militära flygfältet. Tillsammans med ytterligare några flygentusiaster bildade han sedan Ängelholms Flygklubb 1968, en klubb som ännu lever vidare. Linders bibehöll sitt certifikat och flög efter att ha passerat sin 70-årsdag.

Sina berättelser om uppväxtåren tror jag han började skriva på tidigt. Jag har hört att min farfar ska ha besökt honom och fått "korrekturläsa" vissa delar. Min farfar var två år äldre än Linders men de var mycket goda vänner, i synnerhet under uppväxtåren. Sina berättelser publicerade Linders sedan i tidningen NST (Nordvästra Skånes Tidningar) varefter han samlade alla berättelser i en bok. Så sent som 1978 gav Linders ut en bok "Jakten i blodet" och en annan " Flickor och hästar på Hallandsåsen". Victor Linders bodde i Hjärnarp strax utanför Ängelholm då han dog i februari 1979.

Livet i Luntertun

Boken "Livet i Luntertun" gavs ut 1973 på eget förlag och omfattar 192 sidor.

Bokens omslag

På första sidan kan man läsa att "denna bok som omspänner tiden från sekelskiftet till 1921 avses vara det första avsnittet i författarens minnes-anteckningar, tillägnade alla mina vänner i Engelholm med omnejd." Såvitt jag vet blev det inte fler avsnitt.

Jag tycker att den här boken kan läsas på många olika sätt. Den är underhållande skriven och med en humor som åtminstone passar mig väldigt bra. Jag skrattar högt många gånger då jag läser den.

Bokens baksida

Baksidan visar en rolig teckning från en episod tidigt i boken. Flera sådana teckningar finns med.

Samtidigt är det en unik ögonvittnesskildring av Ängelholm under ca femton år från ca 1908 till 1921. Jag har hört människor förkasta boken som historisk källa, men där håller jag inte med. Dock krävs det att man har ett källkritiskt öga då man läser. I de olika avsnitten blandas vad jag uppfattar som korrekt återgivna minnesbilder med rena skrönor.

Sida ur boken

Linders beskriver flera olika företeelser i staden. Många av stadens kända och okända personer nämns i samband med alla händelser han återger. För släktforskaren med Ängelholmsanor finns här en god chans att hitta en släkting omnämnd.

Johan Christensson

Bild på Johan Christensson ur boken

Också miljöer beskrivs, ibland ganska ingående med detaljer om hus och bakgårdar, namn på dem som bodde där osv.

Som exempel på vad man kan finna i boken har jag tre korta berättelser. Den första är från inledningen av det första världskriget:

Sjöslaget i Teckomatorp

Hur som helst! En enda gång kom vi i närmare kontakt med krigets grymma verklighet. Det var i samband med det verkliga sjöslaget mellan tyska och ryska flottorna i Östersjön någonstans mittemellan Rügen och svenska kusten en mörk kväll, förslagsvis Abbekås eller Smygehus (stryk det som ej önskas).

Södra delen av Järnvägsbron

Det var sent en mörk kväll och drabbningen kunde beskådas i all sin gräslighet från Järnvägsgatans södra sida mellan Järnvägsbron och Brunnströms fastighet. Båda parterna sköt så det knakade (fast det hörde förstås inte vi där församlade) och diverse marina experter, framför allt min far, som ju hade två motorbåtar, kommenterade begivenheterna med av spänning darrande röster. Då och då ilade någon upp till Engelholms Tidnings Depeschfönster för att om möjligt få något fastare nyhetsmaterial. (E.T:s Depeschfönster fungerade den tiden som både radio och TV för nyhetshungriga Engelholmare)

Järnvägsgatan

På bilden syns Engelholms Tidning t.v. och Järnvägsbron längst bort

Men hur det nu var, om nattredaktören hade somnat eller något annat, någon depesch hängdes inte ut. Framåt natten tycktes i varje fall ena parten ha fått på moppe, som den militära termen lyder, flottorna drog sig hemåt för att slicka såren och få lite nattmat. - Depescherna kom aldrig upp, men i tidningen kunde dagen därpå läsas att Teckomatorp varit utsatt för ett intensivt åskväder hela natten. Vi döpte det till "Sjöslaget i Teckomatorp".

Det var lite hårt för alla experterna.

---

Den här trevliga berättelsen kan väl mest räknas till skrönorna. Ändå ger det en fin bild från tiden. Åtminstone har jag lätt för att se det hela framför mig. Några vuxna män med sina söner som står på den gamla järnvägsbrons södra sida (Linders bodde alldeles i närheten) och spekulerar kring huruvida det avlägsna mullret kan härröra från det stora kriget. Från bron var det bara en kort marsch bort till Engelholms Tidning som då låg mittemot kyrkan på Järnvägsgatan. Jag ser en av pågarna som springer dit och kikar in genom fönstret på jakt efter senaste nytt.

Nästa berättelse är lite annorlunda. Den berättar om en profil i Ängelholms historia och som omväxling till så många andra sådana berättelser handlar det här inte om någon av stadens "manliga höjdare"!

Fiska-Paulina

Från seklets begynnelse och ända fram till 1960-talet levde och verkade i Engelholm med omnejd en affärsdrivande dam vid namn Paulina. Hennes handel med fisk, huvudsakligen Skäldervikslax, förskaffade henne inom kort ett mera karakteristiskt namn, Fiska-Paulina, Detta nom-de-guerre kunde sägas utgöra dels firmanamn och dels hennes smeknamn inom bygden.

Tillgången till god Skäldervikslax var på den tiden synnerligen riklig, vadan mången Engelholmsfamilj gjort det till en angenäm vana att "laxera" helger och söndagar. Av denna anledning kunde Fiska-Paulina göra goda affärer med de läckra fångster, som hon förfogade sig in till staden med, antingen per ångbåt sommartid eller per tåg vintertid.

Efterhand som rörelsen utökades blev allas vår Fiska-Paulina ständigt populärare och hennes högresta, stiliga gestalt med de blixtrande svarta ögonen och det traditionella hucklet på huvudet ett allt mer dominerande inslag i stadsbilden.

Fiska-Paulina

Så småningom nödvändiggjorde rörelsens omfattning ett anskaffande av en fastare punkt i tillvaron parallellt med den ambulerande verksamheten. Denna punkt etablerades om jag inte helt missminner mig inne på gården innanför Romborgs blomster- och grönsakshandel. (Trädgårdsmästare Romborg, han med glasrutorna, eller rättare sagt, han utan glasrutorna).

Det var här min ännu mer än halvtyska mamma råkade besöka henne under en av sina uppköpspromenader. Hon kom så småningom hem något förbryllad och frågade husets herre om den där Fiska-Paulina egentligen var så där riktig.
"Ja visst, de e hon väl, hurså?"
"Jo", sade min moder, "när jag frågade efter fisk, sa hon att, tyvärr, fisken e rent slut idda. - Och ändå hade hon en hel låda alldeles full stående framför sig. När ja pekade på dom, bara skratta hon och sa: Nä, nä, de e bara sill alltihopa! Men sill e ju också fisk, ede inte de?"
"Nä, nä", sade min fader nästan brutalt, "sill de e sill, de måtte du väl veta nu". Mamma riste förtvivlat på huvudet. "]a, se svenska!"

Med frejdigt mod

Men Fiska-Paulina lät sig inte förbluffas utan sålde med frejdigt mod fisk och för all del även sill immerbadd, immerbadd. - Även i stor utsträckning till alla stans sportfiskare.

Men allas vår avhållna Fiska-Paulina hade ävenledes andra strängar på sin lyra. Så var hon t.ex. en mycket skicklig och mångenstädes anlitad kokerska, såväl i privata hem som i restaurangköken. Men dessemellan och som kronan på verket fostrade hon sex egna barn till goda samhällsmedborgare. Heder at en sådan kvinna!

---

Det här tycker jag inte är någon skröna. Jag tror att Victor Linders i sin hyllning ger en riktig och ärlig beskrivning av Paulina. Det måste vara särskilt roligt att läsa om man är ättling till henne.

Avslutningen är en historia som åter har karaktären av skröna. Den handlar bl.a. om min farfar och min farfars far. Bilen som beskrivs fanns emellertid på riktigt och jag är rätt säker på att händelsen ägt rum även om Linders nog har prioriterat den roliga berättelsen framför dokumentären.

Full fart med 15 km/tim.

Nu duggade elever och bilar tätare för var dag. Konrad Persson satte upp körskola tillsammans med Standard i Engelholm, jag tror med en Overland, Carl Mac Donald i Barkåkra med en Loreley, Arvid Olsson och Libert Nelson i Förslöv med en amerikansk Dixie o.s.v., o.s.v. Men även privata kärror dök upp från alla håll. Per Sigfrid Göransson, Gamla Kungsgården, förskaffade sig en liten Hackett, Georg Gregow på Åvarp köpte en liten Presto och "Gubben" Ellerstrand inhandlade en Protos, också tysk. Den var jag med om att provköra. Först Gunnar från Tegelbruket till stationen och tillbaka igen. Den gick inte uppför Järnvägsgatan på direkten. Pappa Ellerstrand var uppenbart besviken. Han beordrade ny tur till stationen nu med mig vid ratten. Det gällde mitt anseende som bilförare, visserligen körkortslös än så länge men dock. Med Gunnar vid min sida och "chefen i baksätet" började jag ta sats redan vid godsmagasinet. Maximifarten i städer och samhällen inskränkte sig vid den tidpunkten om jag inte minns fel till hela femton kilometer i timmen. Det blev min första trafikförseelse, men där det inte finns domare blir ingen hängd.

På darrande ben

Vem visste förresten hur mycket 15 km var egentligen.

Järnvägsgatan

Uppförs-"backen" på Järnvägsgatan...

Hur som helst, jag susade allt vad tygen höll uppför den hiskligt branta Järnvägsgatan, lyckades sikta rätt på hålet, som föreställde Laxgränden och brakade i nerförlut ut över det som med tiden skulle bli Östergatan men än så länge bara var en liten promenadstig utmed ån.

Laxgränd

Ser ni öppningen i husraden rakt fram? Det är Laxgränd!

Dessvärre fanns just här ett litet decauvillespår, som låg ovanpå grusvägen och för bekvämlighetens skull försetts med en kraftig planka på vardera sidan om. Det blev alla tiders trampolin!

Protosen slog bakut som den ilsknaste åsna och att vi inte tappade herr Ellerstrand i ån förvånar mig ännu i denna dag. Vi stannade strax efter utanför Thulins vilohem. På darrande ben förfogade sig disponenten blek med behärskad min tillbaka till sitt kontor.

Protos

Protos parkerad framför tegelbrukets kontor. Notera decauvillespåren nere till vänster!

Han glömde beundra min körning och tackade inte för skjutsen men jag tror inte att jag någonsin mer fick nöjet och äran att köra for honom.

---

För mig är det naturligtvis fantastiskt att få läsa en sådan här berättelse. Länge undrade jag hur den där "Protos" såg ut, men för några månader sedan hittade jag bilder (se ovan) på den utanför tegelbrukets kontor.

Det finns naturligtvis mycket, mycket mer att läsa i boken. Jag rekommenderar den varmt till alla som är intresserade av Ängelholms tidiga 1900-tal, men även andra kan ha stor glädje av den som en underhållande bok. Boken är relativt lätt att hitta på antikvariat och kostar sällan särskilt mycket.

 

 


Anmäl
2009-11-13 17:53 #1 av: AndersE

Jag gissar att många av er redan läst boken, eller kanske minns då avsnitten gick som en följetong i NST?

Berätta gärna om egna favoriter!

 

 


Anmäl
2009-11-13 20:07 #2 av: Cheyenne

Jag har tyvärr inte läst boken. Tackar för tipset.

Jag blev ju direkt nyfiken på "Fiska-Paulina". Vem var hon? Född, var?

Anmäl
2009-11-13 20:10 #3 av: AndersE

Det står om henne i någon av Ängelholmsböckerna. Ska se om jag hittar henne...

 


Anmäl
2009-11-13 20:19 #4 av: Cheyenne

Tack, gör gärna det. I dödboken finns det 6 "Paulinor" som avlider på 1960-talet i Ängelholm men hon kan ju ha bott i någon angränsande församling vid sin död.

Anmäl
2009-11-13 20:47 #5 av: AndersE

I den andra hembygdsboken - 1989 - finns från sidan 78 en artikel om Fiska-Paulina skriven av Ally Olsson, känd politiker i Ängelholm och barnbarn till Paulina.

Hon föddes 28/8 1873 och dog 1963, ett drygt halvår innan sin 90-årsdag. Hennes mor dog då hon var liten och hon togs om hand av Sandbergssläktingar i Helsingborg.

Artikeln i boken tar upp mycket och är väl värd att läsa!

 

 


Anmäl
2009-11-13 20:48 #6 av: AndersE

Boken 1989 är slutsåld hos föreningen men går nog att finna på antikvariat.

 

 


Anmäl
2009-11-13 21:21 #7 av: Cheyenne

Då tror jag att jag funnit henne. Bosatt i Barkåkra? Änka sedan 1910 så hon var ensamförsörjare för sina barn.

Anmäl
2009-11-13 22:22 #8 av: AndersE

#7 Kan stämma. Hon fick fem barn, maken (Oskar Pettersson) dog då barnen var små. Redan under makens sjukdomstid började Paulina handla med lax för att försörja familjen.

 

 


Anmäl